Resultaten för magisterurvalet år 2013 finns till påseende på adressen aalto.fi/sv/studies/admission_results/

På internet publiceras endast namnen på de antagna studerande som har gett tillstånd till det.

Sökande kan kontrollera sitt eget urvalsbeslut genom att logga in i det elektroniska ansökningssystemet apply.aalto.fi.

Ett officiellt antagningsbrev postas till de antagna studerande.

Tilläggsinformation:
Aalto-universitetets ansökningsservice
ansokningsservice@aalto.fi

Flytten leder till ett avbrott i servicen på Aalto-universitetets externa webbplatser, exempelvis på chem.aalto.fi/sv. Webbplatserna kommer inte att ha rätt utseende och istället för det egentliga innehållet syns en felanmälan. Vi ber om ursäkt för de olägenheter som detta kan ge upphov till för användarna.

Under avbrottet fås kontaktuppgifterna till universitetet på Aalto People –servicen (people.aalto.fi). Avbrottet inverkar inte på högskolornas Facebook-sidor eller på andra kanaler för sociala medier som universitet använder sig av.

Tilläggsinformation:

projektchef Hannu-Pekka Poikonen, Aalto-IT, tfn +358 50 310 4808
hannu-pekka.poikonen@aalto.fi

Sök till studieprogrammet för kemi-, bio- och materialteknik!

Programmet är treårigt, därefter har man rätt att studera till diplomingenjör. Programmets två huvudämnen är bio- och kemiteknik samt materialvetenskap och materialteknik. Vid inträdesförhöret krävs urvalsprov i matematik och kemi eller fysik. Proven hålls 28.5 (matematik) och 29.5 (kemi och fysik). Namnen på de invalda studerandena publiceras 2.7.2013.

Stifta bekantskap med programmet (aalto.fi)

Läs också mer om andra ansökningsalternativ inom teknik:

Ytterligare information:

aalto.fi/studies

Med hjälp av atomlagertillväxt framställde man tunna cirka hundra nanometer tjocka membran av zinkoxid, som är ett välkänt termoelektriskt material. Man lade också till små halter aluminium eller fosfor till tunnfilmerna av zinkoxid. Med hjälp av dessa grundämnen kunde man förbättra materialets termoelektriska egenskaper utan att förändra dess kristallstruktur. 

Framställningsmetoden lämpade sig bra för tunnfilmstillväxt, som kräver särskild precision. Med hjälp av metoden är det möjligt att i fortsättningen framställa olika nanostrukturer av zinkoxid för att ytterligare förbättra materialets termoelektriska egenskaper.

-Det är en utmaning att optimera de termoelektriska egenskaperna, såsom el- och värmekonduktans samt Seebeck-konstanten samtidigt, för om en egenskap förbättras, försämras oftast en annan. Men med hjälp av de nanostrukturer man får genom atomlagertillväxt kan man komma runt det här problemet, berättar doktorand Tommi Tynell.

El av spillvärme i bostadshus

Generatorn som baserar sig på det termoelektriska fenomenet är enkel och driftsäker, och lämpar sig även för besvärliga utrymmen. Materialet som har använts i dess celler gör allt jobb och omvandlar värmeenergi till el.

I framtiden kan de tillämpas till exempel i bostadshus, där de monterade i väggarna kan omvandla värme till el.  I fordon kan termoelektriska generatorer minska bränsleförbrukningen.  Om en generator gjord av termoelektriska material monteras nära en människokropp, omvandlar den kroppsvärmen till energi.

Termoelektriska material används redan till exempel i resekylskåp. Nya material måste emellertid utvecklas, för de nuvarande materialen är dyra och i viss mån även giftiga.

Det har nyligen publicerats två vetenskapliga artiklar om forskningen i följande internationella tidskrifter: Journal of Material Science och Journal of Vacuum Science and Technology A. Forskningsarbetet har genomförts i samarbete med forskare vid universitetet i Nagoya. Det har finansierats av Tekes, Finlands Akademi och stiftelsen Scandinavia-Japan Sasakawa.

Kontaktuppgifter:

Akademiprofessor Maarit Karppinen maarit.karppinen@aalto.fi

DI Tommi Tynell tommi.tynell@aalto.fi

I början av kursen fick gruppen i uppgift att konstruera en produkt genom att använda en tunn skiva av metall. Idén om en utflyktsgrill föddes under gruppens idékläckarsession. Det finns en efterfrågan på produkten, eftersom det enligt gruppen finns mycket att förbättra då det kommer till dagens resegrillar. De är ofta dyra, tunga och tar lång tid att kyla ner, eller engångsversioner som genast slängs.

Snabb nedkylning underlättar transport av grillen

Utflyktsgrillen som skapats av gruppen som går under namnet Cool Grill Group är snygg, liten och effektiv. I planeringen lade gruppen tyngdvikten vid att grillen skulle vara modernt formgiven och lätt, så att man enkelt kan packa ner den i väskan och ta den med sig. Sitt utseende och sin storlek fick grillen av en bärbar dator. Den väger drygt två kilo och drivs med gas, vilket är mer miljövänligt än att t.ex. använda kol. En liten gasflaska på 450 gram räcker till att grilla ett par gånger.

Det speciella med utflyktsgrillen som de studerande tagit fram är dess snabba nedkylning. Efter användning svalnar grillen på 10-15 minuter så pass mycket, att den säkert kan packas ner i väskan och man kan fortsätta färden. Detta möjliggörs av aerogel som används som isoleringsmaterial.

”Grillen har en dubbel botten, med en fem millimeter tjock aerogelmatta i mitten. Aerogel är ett poröst ämne tillverkat av kiseloxid, som till största delen innehåller luft”, berättar gruppens anskaffningspecialist Kirsi Virtanen.

Gruppen byggde själva grillen samt skal och bränneri. Grillens skal är tillverkat i materialteknikens laboratorium med tryckformning. Brännaren skapades av en rörstump som man borrade hål i, då man inte kunde hitta en färdig tillräckligt liten modell i butikerna. Drivkraft får utflyktsgrillen från en gasflaska, som från början hörde till ett utflyktskök.

Genom att själv göra misstag lär man sig bättre än på föreläsningar

”APD-projektarbetskursen har pågått under hela hösten, så vi har arbetat rätt så länge och intensivt med den här grillen. Det känns verkligen fint att till slut få hålla i en fungerande produkt. Det visar att vi lyckades med projektet”, berättar Virtanen.

Gruppen utgjordes av sju magisterstuderande i materialteknik som kom från olika kulturer. Under kursen kunde de utveckla exempelvis sina färdigheter i kommunikation, projekthantering och grupparbete.

”Som kurs är APD väldigt olik de andra kurserna jag gått här i skolan. Man har behövt förmåga att lösa problem, och å andra sidan kommer man mycket bättre ihåg då man själv gjort misstag än genom att bara sitta på föreläsningar”, berättar Virtanen.

Kursen Advanced Project Design hör till de valbara studierna inom utbildningsprogrammet för materialteknik.Som ledare för kursen fungerade professor Kari Heiskanen och assistent Pilvi Oksman.

Information om programmen och anvisningar för ansökan hittar du via följande länkar:

• Kemiteknik
• Materialteknik
• Master's Programme in Bioproduct Technology
• Master's Programme in Process Systems Engineering

Mer information:

Alla Aalto-universitetets utbildningsprogram

”Inledningen för Prosessiteekkarit ry har varit fin. Inom föreningen har det under hela hösten funnits en positiv och engagerad anda och vi får hela tiden nya medlemmar”, berättar ordförande under 2012 Mikaela Mirsch, femte årets studerande med bioprocessteknik som huvudämne.  Prosessiteekkarit ry hade 53 medlemmar då föreningen grundades, och medlemsantalet hade innan slutet av året redan växt till nästan 300.

Under hösten har föreningen gjort sig känd bland studerandena. Mirsch anser att det är särskilt viktigt med information, för att Prosessiteekkarit ry på ett naturligt sätt ska bli en del av studerandenas vardag.

”90 procent av den respons vi fått har varit positiv. En anledning till detta är säkert att vi öppet har berättat om alla skedena i bildander av föreningen”, konstaterar hon.  

De nya studerande nästa höst kommer att vara de första egentliga medlemmarna i Prosessiteekkarit ry, då de nuvarande studerandena även förblir medlemmar i sina gillen.  Bergsmansgillet, Kemistgillet och Träförädlingsgillet fortsätter sin verksamhet som självständiga, men verksamheten kommer i framtiden att fokusera mer på DI-nivån och på att främja studerandes arbetslivsberedskap, så som arrangerandet av företagsbesök.

Blivande studerande kommer troligtvis att ansluta sig till gillena i magisterskedet, eller då de valt huvudämne.  ”Givetvis är det möjligt att genast under det första studieåret ansluta sig till ett gille som man fattar tycke för”, preciserar Mirsch.

Nära gemenskap och upprätthållande av traditioner

Prosessiteekkarit ry:s främsta uppgift är att svara för gulnäbbsfostran av nya studerande. Det innebär att man för vidare teknologtraditioner till skolans 140 nya studerande samt skapar en gemenskapskänsla.

”Ett av de främsta målen med gulnäbbsfostran är att få de nya studerandena att bli bekanta med varandra och hitta vänner med samma intressen. Samtidigt informerar man om studierna. Här behöver det inte vara ensamt att studera”, berättar Mirsch.

Till Prosessiteekkarit ry: s övriga uppgifter hör att arrangera evenemang samt intressebevakning för de studerande.  "I synnerhet i nuläget, då studiehelheterna först håller på att ta form i och med förnyelsen av kandidatprogrammet, är det viktigt med intressebevakning för de studerande. Prosessiteekkarit ry och gillena har även tillsammans grundat en studiekommitté i detta syfte”, understryker Mirsch

Evenemang som arrangeras av Prosessiteekkarit ry kommer att vara exempelvis olika fester, idrottsevenemang och sitzar, eller akademiska bordsfester, där man upprätthåller teknologernas sångtradition. De nya studerandena kommer att bli en del av en kultur av nära samarbete.

”Jag vet inte hur det blivit så, men vi har en verkligt god gemenskap bland de studerande. Man svetsas samman och håller ihop år efter år”, berättar Mirsch.

Även om de nya kemisterna inleder sina studier vid högskolan först efter flera månader, funderar man redan mycket på dem i föreningen. Det står klart att blivande gulnäbbar kommer att få ett varmt bemötande och bli en del av den sammansvetsade och glada studentkåren vid Högskolan för kemiteknik.

Ett trettiotal posters om forskningsgrupperna vid Högskolan för kemiteknik visades upp, och med fanns studeranden från alla de tre utbildningsprogrammen: materialteknik, kemiteknik och bioproduktteknik. Eleverna hade gjort posters som grupparbete, och informationen till dem samlades in genom att intervjua professorer och forskare på institutionerna.

Professor Tapani Vuorinen öppnade tillställningen och gladde sig över att gulnäbbarnas posters var ett bra exempel på i vilken riktning man vill utveckla undervisningen vid Högskolan för kemiteknik.  

– Vi vill ta med studerandena tidigare i forskningsverksamheten, sa Vuorinen.

Genom att grundligt lära känna en forskningsgrupps verksamhet fick studerandena en uppfattning om vad forskningsarbete innebär i praktiken. Dessutom hade de genom att sätta sig in i de andra gruppernas resultat en möjlighet att få idéer till sina egna studiehelheter och få en helhetsbild av högskolans forskningsfält.

– Att studerande och forskningspersonal möts är till nytta för båda parter. Professorerna och forskarna behöver se hur studerandena uppfattar saker, säger Heini Jokinen, lärare på det bioprodukttekniska programmet.

– Det finns mycket pedagogik dolt i det här projektet. Studerandena har övat sig på att intervjua, samla in information, förevisa information kärnfullt och visuellt, framträda och arbeta i grupp, räknar Jokinen upp.

För en bra poster måste man sålla agnarna från vetet

Som avslutning på tillfället utsåg man arbetet som förevisades av den arbetsgrupp som hade undersökt träförädlingens ytkemi till bästa poster. Till vinnargruppen hörde studerandena Nanna Koivula, Jessica Niskanen, Sonja Päärnilä, Mikko Hakola och Laura Äkräs.

– I bedömningen fäste vi uppmärksamhet vid posterns överskådlighet och läsbarhet. Det är viktigt att kärnfrågorna kommer fram tydligt på postern. Det är bra med en slående ingress, lugn placering av bilder och text samt en måttlig mängd text. Dessutom noterade vi hur väl postern följde Aalto-universitetets visuella anvisningar. Postern som vann presenterade undersökningen mångsidigt och tydligt, motiverade grafikern och jurymedlemmen Juha Juvonen.

Till juryn hörde även professorerna Sami Franssila, Tapani Vuorinen och Olof Forsén, som utväderade det vetenskapliga innehållet, samt kommunikationschef Riikka Hopiavaara.

Tillfället organiserades med högskolans gemensamma krafter. Med fanns bland annat lärarna Heini Jokinen från bioproduktteknik, Jari Aromaa från materialteknik och Pekka Joensuu från kemiteknik. Planerare Ritva Järvenpää svarade för koordineringen av tillfället, och det förverkligades som en del av evenemangshelheten AFYE (Aalto First Year Experience).

Mer information:

Ritva Järvenpää
ritva.jarvenpaa@aalto.fi
050 567 0621

Promotionsakten är höjdpunkten under promotionsdagen, då de nya doktorerna promoveras. 290 doktorer och tio hedersdoktorer promoveras. På programmet under promotionsdagen står festgudstjänst, promotionsakt, promotionsmiddag och -bal samt efterfest. Den teknologiska promotionstraditionen fortsätter, även om den tekniska högskolan vid Aalto-universitet år 2011 delades upp i fyra självständiga tekniska högskolor.

– Traditionens betydelse framhävs i det aktuella brytningsskedet. Professorskåren i de tekniska högskolorna upptar i promotionsakten nya doktorer och hedersdoktorer i sin vetenskapliga gemenskap. Promotionen upprätthåller och skapar fortfarande en vetenskaplig gemenskap för teknologin, med gemensamma krafter, berättar professor Riitta Smeds, som ansvarar för festligheterna om bakgrunden.

Alla tio nya hedersdoktorer på plats

Hedersdoktorsgraden utfärdas till tio betydande påverkare inom vetenskap och samhälle. De kommande teknologie hedersdoktorerna är professor Marie Cottrell, professor Robin Dunbar, styrelseordförande Antti Herlin, professor Walter Kaminsky, styrelseordförande Jorma U. Nieminen, vice generaldirektör Anneli Pauli, professor Matti Pursula, statssekreterare Raimo Sailas, professor Tapan K. Sarkar och professor Tetsuo Shoji. Alla hedersdoktorer deltar i programmet under promotionsdagen.

Följ promotionen i direktsändning på nätet

Huvudevenemanget under promotionsdagen, promotionsakten, kan följas i direktsändning på nätet. Ceremonin kan ses på nätet (~ kl. 13.00-16.30) via följande länk:

http://83.216.4.153/rgb_4394

Mer information:

Kommunikationschef
Helena Manner
050 384 1785
helena.manner@aalto.fi
http://promootio2012.aalto.fi/sv/

Projektet var ett sommarprojekt för tre studenter vid högskolan för kemiteknik och tre studenter vid högskolan för konst, design och arkitektur. Under sommaren visionerade de om vilka innovationer en förening av cellulosa och formgivning skulle kunna producera i framtiden.

Idéerna var djärva och kreativa.

"Luxury Cellulose Finland"

Studenterna utvecklade ett konkret varumärke för den finländska cellulosan – Luxury Cellulose Finland eller LCF. Det är en framtidsvision om marknadsföring av den finländska cellulosan ute i världen.

– Inom pappers- och cellulosaindustrin producerar man i det närmaste ansiktslösa bulkprodukter. Till exempel på ark av kopieringspapper skulle man kunna läsa att papperet har sitt ursprung i skogarna i Kajanaland, med ett inslag av känd nationalromantik, åskådliggör en av projektdeltagarna, den nyutexaminerade diplomingenjören Andreas Lindberg.

– Man borde ha förmåga att förse den finländska träindustrin med varumärken, då den har hamnat på efterkälken i konkurrensen. I projektet kläckte man idéer om hur man skulle kunna lyfta imagen och vad det lönar sig att satsa resurser på, konstaterar projektets koordinator Jaakko Paloheimo från institutionen för träförädlingsteknik.

Gamla kläder blir nya med 3D-skrivare

I projektet funderade man också över återanvändningen av träbaserade produkter. En idé med anknytning till 3D-utskrifter föddes – the Fiberizer.

– Det är en vision om en apparat som mal träbaserade fibrer till massa och skriver ut dem i ny form på en 3D-skrivare. I stället för att gamla kläder ska hamna på soptippen skulle man kunna göra utskrifter av nya kläder eller kanske möbler, säger Lindberg.

Ingenjörens och formgivarens världar förenas

Ett centralt tema i projektet "Design meets cellulose" var att fundera ut vilken typ av samarbete som skulle kunna bedrivas mellan högskolan för kemiteknik och högskolan för konst, design och arkitektur år 2020. Studenterna framställde prospektet CHEMARTS 2020, i vilket de lägger fram idéer om hur högskolorna skulle kunna förena sina styrkor och hur till exempel potentiella gemensamma kurser skulle utformas.

Enligt Jaakko Paloheimo finns det redan gemensamma teman i formgivarnas och ingenjörernas studier.

– Till exempel pratar både ingenjörer och formgivare om fibrer, ekologiska egenskaper och produkternas livscykel. Genom detta projekt vill vi inleda ett långsiktigt samarbete mellan högskolorna, berättar Paloheimo.

Andreas Lindberg berättar att han under sommaren har upptäckt hur olika arbets- och tänkesätt ingenjörer och formgivare har. Föreningen av två världar befriade kreativiteten.

– Hos mig själv upptäckte jag en mycket djupt rotad ingenjörsvärldsbild, men man måste befria sig från egna mentala fackinriktade arbetssätt.

Lisätietoja:

Jaakko Paloheimo
jaakko.paloheimo@aalto.fi 
tfn. 050 344 2386 

Broschyren om projektet: "ChemArts2020 by Design meets cellulose"  (pdf)

Videon om projektet kan ses på Aaltos Youtube:  "The World of Cellulose" (youtube.com)

I sommarprojektet ”Design meets cellulose” arbetade studenter inom träförädlingsteknik, textildesign och industriell formgivning: Marjaana Tanttu, Teresa Heiniö, Marianne Huotari, Kristiina Kellokoski, Andreas Lindberg och Kaushik Sriraman. För projektet svarade professorerna Pirjo Kääriäinen och Tapani Vuorinen. Projektkoordinator var Jaakko Paloheimo.

Vid doktorspromotionen promoveras alla de teknologie eller filosofie doktorer som har utexaminerats senast den 30 juni 2012.

Nu kan du anmäla dig till Aalto-universitetets doktorspromotion och promotionsbanketten och -bal här: https://eage.aalto.fi/?fs/promootio_2012

Själva promotionen är avgiftsfri. Banketten har en avgift.

Välkommen till en unik fest, där tradition och framtid i möts!

Mer information: http://promootio2012.aalto.fi/sv/

Den förtjänstfulla forskningen som genomfördes vid VTT gav Arola priset för det bästa lärdomsprovet inom bioteknik 2011. Erkännandet delas ut av den Biotekniska avdelningen, som fungerar under Kemiska Sällskapet i Finland.

Antikropparna identifierar också mycket små molekyler, som till exempel hormoner, vitaminer eller till och med toxiner.

Rekombinant- eller kombinationsantikropparna, till vilka de ämnen som Arola utvecklat hör, kan bland annat användas i snabbtester.

De molekyler, antigener, som man letar efter, binder sig effektivt vid sina antikroppar. Detta innebär att man med hjälp av snabbtester snabbt får reda på om det finns markörer i provet eller inte.

Förutom inom läkarvetenskaplig diagnostisering behövs snabbtesterna inom livsmedelshygienen och när man undersöker miljöprov.

Mögelgifter ett nytt objekt

Man kan förmånligt producera stora mängder kombinationsantikroppar genom att i fermentorer odla bakterier som innehåller antigenen, berättar Henri Arola.

"När vi känner till antikropparnas aminosyresekvenser och kristallstrukturer kan vi med hjälp av datorer planera ändringar i det önskade genområdet och till exempel framställa antikroppar som binder sig ännu bättre till sin antigen."

Som bäst fortsätter Arola sin forskning vid VTT. Han håller på med sin avhandling som handlar om ett nytt slags antikroppar.

"Vi håller på att utveckla antikroppar mot mögelgift.  Syftet är att utveckla snabbtestmetoder med vilka man inom livsmedelsindustrin kan ta reda på om det förekommer tecken på mögelgift i spannmåls- och andra livsmedelsprov."

Sisko Loikkanen

Henri Arola presenterade sitt diplomarbete vid Suomen bioteollisuus ry:s 15-årsjubileumssemiarie, där han också tog emot sitt pris som var värt tusen euro.

Bild: Carmela Kantor-Aaltonen

- Förpackningen är produktens användargränssnitt, den bygger upp varumärket, är ett kommunikationsmedium och en del av upplevelsen som vi får med produkten, konstaterar Markus Joutsela, forskare vid Aalto-universitetets institution för medier, som utvecklat kursen PACK-AGE för planering av förpackningar och är dess huvudansvariga ledare.

I slutgalan för PACK-AGE den 16 maj presenterades kursdeltagarnas nya och till och med överraskande lösningar för företag och publiken. Studerandegruppen Team Nokias kreativa idé för Nokia-telefoner var multifunktionella och hållbara förpackningar av ett nytt formbart faner, Grada, som UPM lanserat. Inspirerade av Lumia-smarttelefonens namn planerade man vackra stiliserade snökristaller på en del av förpackningarna (Lumia - lumi - snö).

Av produktförpackningen av faner skapades tre olika koncept för samlarförpackningar. Det första konceptet leker med tanken att också en förpackning kan erbjuda något trevligt att syssla med och tilläggsvärde för ägaren. I konceptet återgår man till fotograferingens rötter genom förpackningen – camera obscura som förpackning ger något nytt och intressant jämsides med kameratelefonerna. Förpackningen döljer inom sig vätskorna och pappren för framställning av traditionella pappersbilder. Mobilens röda ljus kan fungera som mörkrumslampa. Idén är att förflytta sig bakåt i tiden då fotograferingen krävde mera insikt än knäppandet av bilder med de moderna mobilerna.

Team Nokias andra koncept utnyttjar fanermaterialet som estetiskt föremål. Telefonen är låst mittemellan två halvbågar så att den kan ligga i vilken ställning som helst utan att skadas och tillbehören göms bakom telefonen. Förpackningen omvandlas till ett annat föremål genom att ändra dess ställning. Till exempel ställd på sned kan den fungera som väckarklocka som har telefonen som bildskärm.

Gruppens sista och kanske mest praktiska koncept var mobilens laddningsaggregat av faner. I den har laminerats teknik för trådlös elöverföring som laddar apparaten utan sladd. QR-koden innehåller hela telefonens bruksanvisning, varvid en tryckt anvisning inte längre behövs.

En förpackning som gör det möjligt att äta medan man går

Atria efterlyste av kursen en förpackningslösning för Food-on-the-go-produkterna. Dylika produkter lämpar sig för människor som har bråttom och sådana som inte kan eller är intresserade av att laga mat själv. Förpackningen borde vara praktisk och användarvänlig så att man kan avnjuta produkten till exempel när man går. Team Atria kom fram med flera behändiga förpackningskartonger, till exempel Lapfood-konceptet som tack vare formgivningen hålls i famnen eller på handen, eller Break – it `n´ Shake – it- konceptet där köttet och salladen blandas först när användaren vill genom att trycka på förpackningens lock.

För prototypstadiet valdes dock konceptet som kallas Muki (Muggen). Det är en kartongmugg gjord av Billeruds FiberForm-material där salladens kärna, till exempel kycklingen, fisken eller tofun och såsen finns i en cylinder i muggens mitt. När man äter salladen tar man bort muggens lock och drar upp cylindern. Det saftiga köttet blandas då jämnt i salladen. FiberForm som använts i muggen är mera formbart än andra material, vilket gör det möjligt att pressa olika figurer på dess yta. Materialet känns angenämt och naturligt och figurerna på muggens yta förbättrar greppet ytterligare. Salladsmuggen passar i alla standardmugghållare som finns till exempel i bilar, biosalonger och flygplan.

Team Kannisto + Anton&Anton sökte fram idéer för en ekologisk brödförpackning för Anton&Antons butik i Kronohagen i Helsingfors som också skulle kunna fungera som ett medium med tilläggsvärde i konsumentens vardag. Gruppen presenterade två olika koncept för en brödförpackning. I det första fungerar papperspåsen som konsumentens guide och den berättar med hjälp av rolig infografik om det färska brödets livscykel.

Ledaren för PACK-AGE-kursen, Markus Joutsela berättar att företagen har varit positiva till kursen och dess resultat. Också det interdisciplinära samarbetet mellan lärarna fungerade bra och inlärningsresultaten är övertygande. Sålunda kan kursen, som varit ett pilotprojekt vid Aalto-universitetets Media Factory, anses vara en succé och kursen får en fortsättning igen nästa år.    

Företagen med kurssen är Nokia, Atria, Valio, Saarioinen, Verman, Kannisto,   Anton&Anton, Stora Enso, Billerud, UPM och Starcke.

Tunnplåtar i metall behövs för de mest olikartade ändamålen i samhället, och de produceras i enorma mängder i stora valsanläggningar. Vid formningen av plåtarna används i huvudsak traditionella formningsmetoder som djupdragning och sträckformning. De förutsätter dyra apparater och former, så det är nödvändigt att tillverka identiska föremål i stora mängder. Produktionsprocessen börjar med planering av formen och kan med alla skeden pågå i flera månader.

Men hur gör man då om man så snabbt som möjligt skulle vilja tillverka en prototyp, ett enskilt föremål eller en liten mängd produkter? I det här syftet har man utvecklat en ny formningsmetod för tunnplåt som kallas incrementalformining. Uppfinningen kom till i Japan för bilindustrins behov. På Institutionen för materialteknik har man i stor omfattning undersökt det tryckformade materialets egenskaper och användningsmöjligheter. Arto Komulainen har till exempel skrivit sitt diplomarbete på institutionen om tryckformning, och i sitt arbete undersökte han även metodens lämplighet för tillverkning av inredningselement.

–  Många av oss har under slöjdtimmarna tillverkat en bastuskopa genom att banka på en tunn, rund metallskiva på ett underlag, observerar DI Tuomas Katajarinne som är forskare på Institutionen för materialteknik vid Aalto-universitetet.

– Vi bankar inte tvångsmässigt med hammare, utan vi använder en vanlig industrirobot som hjälp, berättar han, och visar hur en rörlig formningsspets, som datorstyrs med CAM-programmet, på plåtens yta formar tunnplåten i önskad form, den här gången till en skål. Vid positiv inkrementalformning riktas formen uppåt från plåtens yta, och i negativ nedåt. Smörjning minskar friktion och förbättrar ytkvaliteten.

I stället för en formningsspets kunde roboten använda i princip vilket verktyg som helst, till exempel en kulspetspenna, med en noggrannhet på mindre än en millimeter. Tillverkningen från planeringsstadiet till en produkt genomförs som snabbast på mindre än en timme. Tillverkningen sker med hjälp av en plåthållare och en enkel form, eller i vissa fall till och med utan form, vilket sparar tid och kostnader.

Jämfört med traditionella metoder töjer sig den inkrementalformade metallen mer utan att brista. Materialet formas annorlunda, så man kan tillverka mångsidiga produkter av det. Metodens flexibilitet möjliggör nya användningsmöjligheter för metall bland annat för inredningsplanerare och konstnärer.

– Institutionen för materialteknik undersöker vad tryckformning är lämpligt för, men de som sköter om de ekonomiska resurserna bestämmer vad man kommer att börja använda det till, konstaterar Katajarinne realistiskt.

Han ser många möjligheter med metoden. Till exempel sjukhus skulle kunna gå över till att använda formade väggytor och inredningselement av koppar, eftersom koppar dödar bakterier. Med tryckformade fasadelement i metall kunde man också trolla fram en ny glans på förorternas tråkiga cementhöghus.  Samtidigt fungerar de som isolering och väderskydd.

– Det finns dock fortfarande mycket kvar att göra innan tryckformningen erövrar världen, påpekar Katajarinne.

Han påminner om att forskarna fortfarande är oense om formförändringsmekanismerna som sker vid inkrementalformning av metall. Det är mycket viktigt att även undersöka hur tryckformade produkter beter sig i kritiska miljöer. Om man till exempel skulle börja använda tryckformade komponenter i flygplansvingar skulle de behöva ha minst samma egenskaper som de aktuella komponenterna.

Eftersom råoljereserverna så småningom minskar har utvecklingsarbetet om och produktionen av förnybara bränslen ständigt ökat. Traditionella biobränslen är bioetanol, som tillverkas av majs, vete och sockerrör, samt biodiesel, för vilket man använder oljepalm och avfallsfetter som råmaterial. Konsistensen på bränslen som tillverkats på detta sätt är dock annorlunda än hos motsvarande fossila bränslen, och dessutom används inte råmaterialet som livsmedel.

Förnybar diesel är däremot ett biobränsle av toppkvalitet som liknar fossil diesel och som tillverkas av växtoljor och avfallsdjurfetter. Genom att i en fabriksprocess tillsätta väte får man ett högklassigt bränsle, en blandning av kolväte, som till sina egenskaper till och med är bättre än fossil diesel.

Förnybart och borta från livsmedelskedjan

En olja kallas för mikrobolja om den har producerats med mikro-organismer från organiska föreningar, till exempel socker. Mikroberna som producerar oljan kan vara bakterier, jäst, mögel eller mikroalger. Mikrobolja kan förädlas vidare till önskat bränsle.

”Utgångspunkten för den här forskningen har varit att som råmaterial för mikroboljan använda fullständigt förnybara råämnen som är avfall eller rester och som inte längre ingår i livsmedelskedjan. I praktiken betyder det här lignocellulosa, som det finns mest av i växtbiomassan. Till exempel avfall från skördearbetet på lantbruk, energiväxter, rester av träd inom såg- och pappersindustrin samt pappersavfall kan användas. Målsättningen är att återvinna kolet som råämnena innehåller i så stor utsträckning som möjligt”, berättar professor Simo Laakso.

Neste Oil och Aalto-universitetet har som ett resultat av forskningen lämnat in en patentansökan om oljetillverkning med hjälp av jäst och mögel. ”Vi använder säkra jäst- och mögelsvampar som kan fås från allmänna, offentliga och kommersiella samlingar”, betonar Laakso.

Av sin torrvikt producerar mikroberna till och med 60–70 procent olja. Kolvätesammansättningen hos förnybar diesel som tillverkats av mikrobolja kan med hjälp av en förädlingsprocess ändras, varpå man får olika slutprodukter som diesel eller fotogen. Processen omfattar endast en liten mängd utsläpp och användningen av kemikalier är minimal. Man uppnår en hög minskning av växthusgaser när man använder avfall och rester som råmaterial för mikrobolja.

Därtill skulle en storskalig övergång till mikrobolja även föra med sig andra fördelar. Professor Laakso ger två exempel: ”Svavelutsläppen från råoljan försvinner, eftersom mikrobolja är helt svavelfritt. Med användningen av rester från jordbruk kan man minska bildandet av växthusgaser i jordmånen, till exempel metan, eftersom resterna istället för att ruttna används för att producera mikrobolja. Man odlar ris på ca tio procent av jordens odlingsyta. Efter skörden plöjs stråna ner i fälten, där de ruttnar och bildar metan. Det här är en växthusgas som är mycket kraftigare än koldioxid. Om man skulle använda den här utsläppskällan för oljeproduktion skulle även den försvinna.”

Finland är en föregångare

Enligt professor Laakso har man inom universitetets samarbetsprojekt med Neste Oil under de fyra gångna åren avancerat från den grundläggande forskningen ända fram till planeringen av en försöksanläggning. ”All sakkunskap för den grundläggande forskningen har funnits under samma tak hos oss. Ungefär ett dussin sakkunniga från olika branscher har deltagit i projektet, och för tillfället deltar även fem forskarstuderande”.

Mikroboljan kan börja produceras kommersiellt tidigast år 2015. Kapaciteten hos Neste Oils befintliga anläggningar för förnybar diesel i Borgå, Rotterdam och Singapore är 2 miljoner ton per år.

Samarbetet mellan Neste Oil och Aalto-universitetet har lyft fram Finland som en föregångare bland de som utnyttjar mikrobolja. Professor Simo Laakso är nöjd med samarbetet och resultaten som uppnåtts. ”Neste Oil gav oss fria händer för att genomföra forskningen och vi har alltid haft tillgång till bolagets specialkunskaper vid behov.”

Mera information:

Professor Simo Laakso, simo.laakso@aalto.fi

Forskningen vid institutionen för kemi kom igång i början av 2012 och är en del av forskningsprojektet eSINi. Enligt forskningsdoktor Tanja Kallio undersöker projektet hur laddningen påverkar olika batterityper och deras hållbarhet. Batteriet i en elbil är en dyr och viktig komponent. Att överlåta det till en utomstående part, till exempel ett energibolag, för laddning och urladdning kräver visshet om vilken inverkan detta har på batteriet. Kallio funderar att en fri användning av batteriet skulle kunna intressera energibolagen. Innan sådan praxis skapas ska man emellertid försäkra sig om att batteriet inte kommer till skada.

– I litiumjonackumulatorer finns ett BMS (Battery Management System) som ansvarar för ackumulatorernas säkerhet. Normalt styr detta system laddningen av batteriet och förhindrar överladdning och andra felsituationer. Om det inte är säkert att en utomstående part och BMS:et passar ihop måste BMS-systemet utelämnas ur batteriet. Likväl måste man kunna förvissa sig om säkerheten hos batteriet, berättar Kallio. 

En cell stor som en bok i ett svalskåp

Eftersom de litiumjonackumulatorer som undersöks inom eSINi har så många tillverkare och kemin bakom batterierna är så olika står institutionen för kemi till tjänst med sitt kunnande för att analysera skillnaderna mellan batterityperna. Vid institutionen bedriver man samtidigt egen forskning kring batterimaterial, men forskningsprojektet eSINi fokuserar på de batterier som redan finns på marknaden. Det man undersöker är huruvida man i Finland kan använda en bil som till exempel tillverkats i Spanien och som använder en litiumjonackumulator.

Enligt professor Kyösti Kontturi har liknande forskningsprojekt genomförts tidigare, men den långa vintern och det kalla klimatet i Finland är nya forskningsaspekter. Således kan resultat som erhållits på andra ställen inte generaliseras att gälla här.

– I laboratoriet vid institutionen för kemi undersöks i praktiken i stället för ett helt modellbatteri en motsvarande cell som representerar hela batteriet inom vettiga gränser i fråga om ström, spänning och effekt, berättar Kallio. Materialkemin hos en cell som är ungefär lika stor som en bok undersöks i till exempel ett klimatskåp med reglerbar temperatur så att köldens inverkan på batteriet klarnar. Om en viss batterityp går sönder eller börjar fungera dåligt på grund av den kalla luften plockar man isär det och försöker utreda varför det inte fungerar. 

Forskningsprojektet eSINi (Electrical Vehicle Charging Infrastructure for Urban Environments) strävar efter att göra det möjligt att i synnerhet i huvudstadsregionen ta elbilar i omfattande bruk. Inom projektet planeras och undersöks behovet av olika slags laddningspunkter och annan infrastruktur som hänför sig till bilarna.

Forskningsprojektet eSINi är en del av en omfattande planeringshelhet i fråga om eltrafik. Det är ett parallellt forskningsprojekt med projektet för eltrafik i huvudstadsregionen (Pääkaupungin sähköinen liikenne) och dess huvudfinansiärer är Tekes program EVE och Helsingfors stads program En innovativ stad.

Numera finner ALD användning inom elektronik- och halvledarindustrin, och nya tillämpningsobjekt tillkommer kontinuerligt. Membranen som framställs är oorganiska, till exempel olika oxid- eller nitridmembran. Först under de allra senaste åren har man börjat undersöka användning av ALD vid odling av hybridmembran, det vill säga membran som innehåller oorganiska och organiska föreningar.

Forskning i startfasen

Den första forskningspubliceringen avseende hybridstrukturer härrör från år 2007, och tills vidare finns det globalt endast några få grupper som studerar frågan aktivt. En av dessa, och den enda i Finland, är verksam vid Aalto-universitetets högskola för kemiteknik, i en grupp som leds av professor Maarit Karppinen. "Hybridmembran är intressanta, eftersom man i dem på ett mångsidigt sätt kan förena olika egenskaper som finns hos oorganiska och organiska ämnen", berättar forskaren Pia Sundberg.

Gruppen har framställt nya typer av ytbeläggningar ur titantetraklorid och oxidanilin. "I teorin bildas membranet av periodiska titan- och dianilinlager, men i praktiken överlappar lagren varandra. Det bildade membranet är amorft och mycket jämnt, och även stabilt. Tjockleken hos tidigare publicerade hybridmembran har kunnat förändras ända upp till tjugo procent på grund av luftens fuktighet ", beskriver Sundberg de uppnådda resultaten.

För närvarande koncentrerar man sig i gruppen på testning av membranens egenskaper. "Vi studerar hur membranets egenskaper förändras när man förändrar förhållandet mellan mängderna av oorganiska och organiska delar." Enligt Sundberg kan oorganiska ämnen tillföra membranet elektrisk ledningsförmåga samt mekanisk och termisk stabilitet, medan den organiska delen i sin tur kan öka membranets bearbetningsbarhet och elasticitet.

Framtida tillämpningar

Hybridmembran är en så ny sak att man inte har hunnit utveckla några praktiska tillämpningar för dem. Möjligheter finns bland annat i sensorer, katalysatorer, organisk elektronik under utveckling och olika tillämpningar av ytbeläggningar.

Gruppen har tillsammans med VTT drivit ett samarbetsprojekt, i vilket man strävade efter att förbättra förmågan hos biopolymerer att fungera som ett spärrlager som förhindrar fukt och syre att tränga igenom. "I detta arbete använde man inte titandianilinmembran, eftersom temperaturen vid framställningen av den är för hög för biopolymerer. Däremot belades biopolymerens yta med aluminiumoxid och alcon. Det senare är ett hybridmembran sammansatt av trimetylaluminium och etylenglykol vid låg temperatur. Arbete pågår med en artikel om forskningen", berättar Sundberg.

Från en oansenlig början växer det globala intresset för hybridytbeläggningar hela tiden. Detta öppnar nya användningsmöjligheter för ALD, ända till industriella tillämpningar. Aalto-universitetet har deltagit i forskningen om hybridmembran från början och arbetet inom området fortsätter.

Mer information

Forskare Pia Sundberg,

pia.sundberg@aalto.fi

”Vi undersöker om avfallet från en industri kan fungera som råvara för en annan industri”, sammanfattar professor Olli Dahl, chef för forskningsgruppen Ren teknik.

Om biprodukterna från industrin övergår i lämplig form kan de användas på nytt. Forskningsgruppen Ren teknik har utvecklat symbiosprodukter där man genom att kombinera två fasta avfall från processindustrin har fått fram ett fungerande resultat.

Jordförbättringspelleten är en av produkterna som forskningsgruppen har åstadkommit och man utreder redan produktens kommersialisering. Därtill håller man bland annat på att utveckla betong som till hårdheten och hållbarheten är av något lägre klass än ren betong och som har fler användningsområden. Produkterna har visat sig vara tekniskt funktionella och även mycket miljövänliga sett till den uppskattade livslängden.

En ökad mängd fast avfall förebygger klimatförändringen

Enligt professor Dahl bidrar en ökad mängd fast avfall från processindustrin även till att förebygga klimatförändringen eftersom det släpps ut färre ämnen i atmosfären och vattendragen tack vare noggrannare rening. Eftersom ämnet inte försvinner kan vi tillvarata det som ett flöde av fasta biprodukter. Genom att kombinera processindustrins fasta biprodukter kan man åstadkomma till exempel en produkt som kan användas till skogsgödsling.

Koldioxidutsläppen från jordförbättringspelleten som har utvecklats av gruppen Ren teknik är dessutom betydligt lägre än utsläppen från produkter som framställs på syntetisk väg. ”Vid syntetisk tillverkning av tusen kilo jordförbättringspellet, med andra ord kalksten, uppgår koldioxidutsläppen till 12,2 GWP (kg, CO2-Eqv). För pellet som tillverkats av biproduktsflöden från industrin är utsläppen endast 1,6 GWP (kg, CO2-Eqv)”, förklarar Dahl. 

Från soptipp till råvarukälla?

Tyvärr hamnar inte alla industrins råvaror i slutprodukten. Det är alltså förnuftigt att återanvända industrins biproduktflöden istället för att lämna dem på soptippen. Dahl påpekar dock att soptippar med framtidens teknik skulle kunna fungera som färdiga råvarukällor eller -gruvor varifrån man kan utvinna värdefulla grundämnen som nickel och koppar.

”Problemet med industrisoptippar har tidigare varit att avfallet har blandats samman. Numera är särskilda delar av soptippen avsedda för särskilt avfall. Med framtidens teknik kommer man enklare att kunna få cirkulation även på dessa biproduktflöden. ”

Dahl tror att industrins flöden av fasta biprodukter kommer att öka explosionsartat i framtiden. ”I framtiden kommer hanteringen av materialflöden att vara ytterst viktig eftersom den mänskliga populationen och levnadsstandarden hela tiden ökar. Det finns bara en begränsad mängd grundämnen på jorden och de räcker inte för evigt. Därför måste materialflödena och cirkulationen av värdefulla ämnen effektiveras.”

Övergripande förståelse för industrins miljöbelastning

Enligt Dahl är det mycket viktigt att ha en övergripande förståelse för den miljöbelastning – avloppsvatten, utsläpp i atmosfären och fast avfall – som tillverkningsprocesserna orsakar och vilka faktorer som påverkar belastningen. Till exempel vet man inom skogsindustrin inte vad som händer inom metallindustrin eller gruvindustrin och tvärtom. Forskningsgruppen Ren teknik försöker dock behärska ett omfattande industrifält för att få cirkulation på biproduktflödena och spara värdefulla naturresurser. Gruppen bedriver även traditionell forskning om rening av avloppsvatten.

Dahl menar att avloppsvatten kan renas så att det blir fullt drickbart och utsläpp i atmosfären så att de blir helt rena. Det går dock åt väldigt mycket energi till reningen och därför skulle miljöbelastningen endast överföras till en anläggning som producerar el.

”Framtidens ingenjörer måste göra medvetna val och besluta i vilken form processens miljöbelastning ska tas ut. Ska ämnena släppas ut i luften, i avloppsvattnet eller lämnas på soptippen? Forskningsgruppen Ren teknik tar ställning till frågorna med ett helhetsperspektiv för att hitta de lösningar som är bäst för miljön.”

Mer information:

Professor Olli Dahl

olli.dahl@aalto.fi

Vid Aalto-universitetet bedrivs forskning som är inriktad på optimering av bränslecellernas olika delar och förståelse av olika fenomen. Gruppen som leds av docent Tanja Kallio studerar vid institutionen för kemi bland annat direktmetanolbränsleceller, som har kolelektroder och mellan dessa ett fast polymerelektrolytmembran. Metanolen som matas till anoden oxideras, det vill säga avger elektroner, som vandrar till katoden genom den yttre strömkretsen. Där möts de av reducerad syrgas.

Vägen till en kommersiell tillämpning återstår fortfarande, eftersom vi endast har nått den maximala effekttätheten 50 milliwatt per kvadratcentimeter i cellerna, berättar Tanja Kallio.

För oxidering av metanolen krävs en ädelmetallkatalysator, som fästs vid kolanodens yta. Kallios grupp testar anoder tillverkade av kolnanofibrer och kolnanorör, med vilka man uppnår ett större förhållande mellan yta och volym än med traditionella anoder tillverkade av amorft kolpulver.

”När reaktionsytan är större blir oxidationen effektivare, och det behövs mindre av den dyra ädelmetallkatalysatorn. Kolnanomaterialen är också hållfastare än amorft kol, vilket ökar cellens livslängd.”

Om man lyckas få anodreaktionen att framskrida effektivare, kan man som bränsle använda ämnen med större molekyler än metanol, till exempel bioetanol, eller glycerol som bildas som bioprodukt från biodieselframställning.

Som produkter efter ofullständig oxidation bildas bland annat aldehyder, som man inte vill ha i cellen. När oxidationen är fullständig blir de enda produkterna koldioxid och vatten, och mer energi åstadkoms med en mindre mängd bränsle.

Samarbete är en styrka

Kolnanofibrerna och kolnanorören tillverkas under ledning av professor Esko Kauppinen. Båda består av grafenlager, men i rören tvinnar sig skikten till ihåliga rullar medan skikten i fibrerna packar sig ovanpå varandra. Fibrerna och rören funktionaliseras, till exempel med karboxylsyragrupper, och sedan fäster man på dem nanopartiklar av platina-rutenium som katalysatorer. Forskarna under ledning av professor Outi Krause fäster katalysatorerna på de funktionaliserade kolnanomaterialen genom atomlagertillväxt(ALD)-teknik och professor Sami Franssilas grupp framställer mikrobränsleceller.

”Vi har en utmärkt kedja sammansatt av tillverkarna av materialen och testarna av dem. Det känns bra att samarbeta med folk vid vårt eget campus”, tackar Tanja Kallio. Grupperna hittade varandra inom ramen för Aalto-universitetets MIDE-finansiering. Forskningsprogrammet för digitalisering och energiteknologi – Multidisciplinary Institute of Digitalisation and Energy (MIDE) – har samlat en samarbetskonstellation inom Otaniemi campus, med målsättningen att uppnå synergifördelar vid planering och genomförande av projekten, och för utnyttjande av resultaten.

Författaren är doktor i kemiteknik och arbetar som forskare vid Aalto-universitetet.

maija.pohjakallio@aalto.fi

 Direkt från energi till el

I bränsleceller omvandlas den kemiska energin direkt till el. Till skillnad mot förbränningsmotorer innefattar processen ingen omvandling till mekanisk energi, och en högre verkningsgrad uppnås.

Bränslecellernas grunddelar och funktion är av samma typ som i batterier. Cellerna tillförs dock kontinuerligt externt bränsle, medan i batterier för engångsbruk har allt bränsle förpackats vid ett och samma tillfälle.

Bränsleceller kan användas i tillämpningar av många olika slag, såsom i mobiltelefoner och andra bärbara elapparater, i bilar samt vid produktion av el och värme för byggnader.

Ibruktagningen av bränsleceller har skett långsamt på grund av deras höga utvecklings- och produktionskostnader samt bristen på distributionsnät för bränslen. Förhoppningarna på ett kommersiellt genombrott är dock högt ställda, och flera företag, såsom Toshiba, IBM, GM, Toyota, Opel och Honda, har investerat kraftigt i forskning inom området. Daimler strävar efter att lansera en Mercedes-Benz som drivs med vätebränsleceller till försäljning år 2014.

Miljövårdssatsningar och klimatpolicyer hjälper företag att minska och tillvarata sitt avfall. Företagen strävar efter att förbättra sin ekoeffektivitet genom att producera samma eller ett större antal produkter med färre naturresurser och avfallsmängder. Detta har lett till nya verksamhetssätt och innovationer som skapar nya marknader och möjligheter till affärsverksamhet.

Vid enheten för återvinningsteknik vid institutionen för materialteknik undersöker man bland annat vilka framtida målsättningar samhället har för att minska avfallsproduktionen och öka cirkulationen av material, samt hur företagen ska ta sig an dessa utmatningar. Forskningen fördjupar sig i hur industrins flöden av biprodukter kan utnyttjas på ett effektivare sätt samt hur uppkomsten av biprodukter kan hindras eller bromsas. Arbetet genomförs tillsammans med företagen. Forskningsmaterialet består av intervjuer, litteraturundersökningar, företagsdokumentation och offentliga handlingar.

”Vi undersöker även vilka affärsmässiga möjligheter detta medför för företagen och hur de kan dra fördel av att effektivt utnyttja biprodukter och verka som vägvisare i miljöfrågor”, säger forskare Nani Pajunen.

Samarbete över organisationsgränserna

Materialflödena börjar vid råvaruproduktionen och slutar i produktcykelns slutfas där de antingen återvinns till början av produktcykeln, överförs till en annan produktcykel eller slutförvaras som avfall på lämplig plats. Syftet är att öka materialeffektiviteten för processindustrins produktcyklar. Forskningen är särskilt inriktad på skogs- och metallindustrin. För att uppnå materialeffektivitet måste alla aktörer i produktionskedjan – från primärproduktion och tillverkningsindustri till återförsäljare – ha tillräckligt detaljerade kunskaper om produkten samt dess tillverkningsprocess och livscykel.

Alla aktörer under hela produktcykeln borde samarbeta över organisationsgränserna och försöka komma på nya innovativa verksamhetslösningar. En förutsättning för att detta ska lyckas är att centrala intressentgrupper identifierar behovet av förändringar som är betydelsefulla både ur miljösynpunkt och ekonomiskt perspektiv. Därtill måste de vara intresserade av att söka och finna innovativa lösningar samt att verkställa dem.

Vid Aalto-universitetets högskola för kemiteknik bedrivs forskning i gruppen för Kari Heiskanen, professor i materialteknik, i samarbete med Olli Dahlin, professor i miljöteknik inom processindustrin, och Ari Ekroos, professor i miljörätt vid Aalto-universitetets högskola för ingenjörsvetenskaper, samt deras grupper. Forskningen ingår i det redan avslutade ProDOE-projektet inom forskningsprogrammet KETJU, som finansieras av Finlands Akademi, samt i Metric- och Environmental Footprint-projekten inom forskningsprogrammen ELEMET respektive LIGHT, som båda finansieras av Fimecc Oy.

Hållbar utveckling och ekologiska fotavtryck

Syftet med Metric-projektet inom det pågående forskningsprogrammet är att i samarbete med företagen utveckla ett mätinstrument för processindustrin. Mätinstrumentet ska användas till objektiva och pålitliga mätningar av hållbarheten på koncernnivå och i enskilda fabriker inom koncernen. Detta är endast möjligt om man känner till själva processen och dess miljöbelastning. Förutom miljöpåverkan mäter instrumentet de ekonomiska och sociala effekterna. I Environmental Footprint-projektet koncentrerar man sig på att utreda det ekologiska fotavtrycket från nya byggnader i lättmaterial. Syftet är att ta fram ett verktyg som konstruktören kan använda för att redan i planeringsstadiet beakta produktens miljöpåverkan under dess livscykel. Med hjälp av denna information kan man fatta rätt beslut och på så sätt minska slutprodukternas ekologiska fotavtryck.

Mer information:

Forskare Nani Pajunen
Aalto-universitetet
Högskolan för kemiteknik
Institutionen för materialteknik
nani.pajunen@aalto.fi
tfn +358 50 301 0742, +358 40 550 4449